Vattenavgång, telefonsamtal, väntan, värkar, bilfärd, förlossningssal, blodprov, barnmorskor, timmar går, tankar snurrar och värkar tilltar för min älskade Marit.
Till slut kommer Lillan fram. Men hon är blå, med navelsträngen runt halsen och nästan helt slapp i kroppen. Någon bär genast iväg henne till annat rum och jag hakar på. Hon läggs i plastbalja, doktorer skyndar till, arbetar koncentrerat från flera håll, masserar, ger syrgas och ropar på henne att vakna. Minuter känns som timmar. Till slut kommer hon igång, får bättre hudfärg och börjar skrika. Stark oro övergår i glädje och spänningar släpper. Överläkaren säger att vår dotter mår bra. Hon läggs att vila på mitt nakna bröst. Det här måste vara “kvalitetstid med sitt barn”, tänker jag.
Tre dygn med helpension på BB, många blöjbyten, hackig sömn och euforiska familjestunder blandat med supertröttma (finns det ordet?)
Det är skid-VM på tv´n i allrummet på BB. Lillan o jag ser Petter Northug lägga sig långt bak i klungan och spara kraft under nästan hela femmilen. I slutet av loppet ökar han farten rejält och får övriga deltagare att framstå som lovande juniorer. “Petter går som en skogsmaskin!” vrålar de norska kommentatorerna när han gör det vinnande rycket.
Lillan (som ska få ett riktigt namn snart) är här 10 timmar ung. Hon sträcker ut sin arm och söker kontakt när vi vilar. Jag älskar henne.