Simon Stålspets

Våren är visionernas tid, heter det. Det håller jag med om. Såväl i yrkeslivet som i livet i stort. Oftast känner jag mig stark och energisk under våren. Extra stark i år eftersom lilla Klara föddes i slutet av februari. Ny energi kommer någonstans ifrån och jag gillart!

Luttes och min gitarrduo behöver nya bilder för hemsidor och ny affisch. Duons fokus ligger på gitarrspelet men jag sjunger också några väl valda poplåtar på svenska och engelska.

Vi använder upp till sex olika gitarrer på scenen när vi ger konserter, här Levin gitarrluta och Empress Telecaster.

29 april kl 19 spelar vi på Café Samt i Enköping. Det är ett ekologiskt kafé med musikaffär och intim scen på övervåningen. Enköpingsposten ringde nyss och gjorde en telefonintervju för att kunna lägga in en blänkare, kul! 10 maj spelar vi på nystartade storsatsningen Gitarrfestivalen i Mellösa, teater Klämman.

Fr v Martin M 38 (kallas ibland fyrnolla, eftersom den är något större än en trippelnolla) och Levin gitarrluta.

Nedan syns Luttes röda Stratocaster och min sunburst Gibson 390.

För er med specialintresse för gitarrer kan jag meddela att jag låtit byta originalets minihumbuckers till fullstora dito eftersom jag föredrar fullstort ljud. Ton- och volymkontroller har bytts till Ibanez gummerade dito för att få bättre grepp med lillfingret vid ton- och volymsvällare.

Till slut sinade fotoidéerna och vi tackade fotograf Eva Englund för jobbet.

Utanför fotostudion skiner solen och våren rasar för fullt. Det är dags att ta på sig stövlarna och fortsätta vårstäda i ladan. Det gamla ska ut och det nya ska in. Än är det flera timmars dagsljus kvar, härligt!

Gitarr och sång, vilken fantastiskt bra idé. Det finns egentligen bara en idé som är snäppet bättre, nämligen två gitarrer och sång!

Sedan något år tillbaka spelar jag regelbundet med den fantastiske jazzfusiongitarristen Lutte Berg. Vi inspirerar varandra att pröva nya sätt att spela och utvecklas. Allt från skön loungejazz till komplexa originallåtar med kryddade jazzackord i udda taktarter. Det känns fantastiskt roligt! Jag sjunger låtar av Bob Dylan, Dan Andersson, Doc Watson och traditionella folklåtar och vi kompar/improviserar på gitarrerna.

Häromdagen köpte jag en ny mikrofon till bluegrassmandolinen. Det blev en Mandolin Twin Internal, dual-head pickup av märket K&K SOUND. De lyckades även sälja en Pure Preamp K&K med tre band eq, så nu har jag höga förväntningar!

Hittills har jag använt DPA 4099 och den låter ju väldigt bra. Jag upplever den dock alltför rundgångskänslig när man spelar på stark volym. Dessutom har den xlr-kontakt och är inte kompatibel med mina effektpedaler… Jag vill kunna plugga in en telekabel i mandolinen och använda samma pedalbord som till akustisk gitarr/mandola. Det blir möjligt med nya micken! Jag återkommer inom kort med utvärdering. Först måste micken installeras.

Det finns något med Telecastergitarrer som jag gillar stenhårt. Kanske är det enkelheten i konstruktionen som fascinerar. Och ljudet förstås. Ingen annan gitarr har så skön country-twang som en väljusterad Telecaster med mickväljaren i stallposition.

Prova att spela genom en VOX AC30- eller Fender Deluxeförstärkare och du kommer vilja fortsätta spela tills grannarna bankar i väggen. Välj halsmicken om du vill spela mjuka jazziga toner. Telecastern blir bara snyggare ju längre tidens tand gnager, tycker jag. Kanske är det den enkla designen som gör att små repor och bortskavd lack passar så bra på instrumentet. Jag ser fram emot att se patineringen komma smygande på min gitarr.

Vattenavgång, telefonsamtal, väntan, värkar, bilfärd, förlossningssal, blodprov, barnmorskor, timmar går, tankar snurrar och värkar tilltar för min älskade Marit.

Till slut kommer Lillan fram. Men hon är blå, med navelsträngen runt halsen och nästan helt slapp i kroppen. Någon bär genast iväg henne till annat rum och jag hakar på. Hon läggs i plastbalja, doktorer skyndar till, arbetar koncentrerat från flera håll, masserar, ger syrgas och ropar på henne att vakna. Minuter känns som timmar. Till slut kommer hon igång, får bättre hudfärg och börjar skrika. Stark oro övergår i glädje och spänningar släpper. Överläkaren säger att vår dotter mår bra. Hon läggs att vila på mitt nakna bröst. Det här måste vara ”kvalitetstid med sitt barn”, tänker jag.

Tre dygn med helpension på BB, många blöjbyten, hackig sömn och euforiska familjestunder blandat med supertröttma (finns det ordet?)

Det är skid-VM på tv´n i allrummet på BB. Lillan o jag ser Petter Northug lägga sig långt bak i klungan och spara kraft under nästan hela femmilen. I slutet av loppet ökar han farten rejält och får övriga deltagare att framstå som lovande juniorer. ”Petter går som en skogsmaskin!” vrålar de norska kommentatorerna när han gör det vinnande rycket.

Lillan (som ska få ett riktigt namn snart) är här 10 timmar ung. Hon sträcker ut sin arm och söker kontakt när vi vilar. Jag älskar henne.

Senast Clas Yngström och jag spelade unplugged var i Memphis på Folk Alliance Festival 2010. Det är Nordamerikas största singer- & songwriterfestival. Den pågår en vecka och lockar tusentals musiker, artister, branchfolk, bokare, skivbolag från hela USA och delar av övriga världen

Jag minns ett tillfälle när jag klev ut ur hissen på hotellet i Memphis. Då mötte jag en storvuxen, tatuerad yngling med tuppkamfrisyr och mandolin under armen. Jag hade också mandolinen med mig och mumlade -How do you do, varpå han med basröst utbrast -MANDO POWER!, sträckte upp pek- och lillfingret och stirrade mig stint i ögonen. Vi bytte plats, han klev in i hissen och jag ut ur densamma. Dörrarna slog igen och han försvann iväg upp till något av de hundratals hotellrum där det pågick showcase-konserter. Fantastiskt kul att känna broderskap bara genom att bära runt på ett mandolinfodral!

VM-blues i bystugan, Hinsnoret, häromkvällen! Clas Yngström elgitarr & sång, Ulf Åhman trummor, Makkan Aldén elbas, Jaan Paltman dragspel, piano och jag på mandolin, elgitarr, munspel & sång.

”Boppen” Björklund elgitarr, Micke Eriksson trummor och Klas Lövgren elbas hoppade upp på scenen och rev av ett knippe bluesrocklåtar lite senare på kvällen.

Såväl akustisk americana, Chuck Berryklassiker och Creamlåtar spelades denna afton.

Första set spelade vi unplugged, dvs på lätt förstärkta, akustiska instrument. Här syns Clas Yngström gitarr och Janne Paltman med sitt dragspel.

Foto: Eva Englund

Livet som frilansmusiker har jag levt i drygt 20 år. Många förmiddagar går tyvärr åt till att skriva fakturor, betala räkningar, skicka email, svara på sms, sortera papper etc. Det känns segt att dygnets mest alerta timmar ska behöva gå åt till administration. Jag skulle hellre öva på mina gitarrer eller åka skidor, till exempel.

På det stora taget älskar jag mitt arbete och uppskattar fortfarande att i stor utsträckning styra över hur och när jag gör vad. Jag försöker minska kaffedrickandet. Magen mår bättre utan kaffe. Men när lågtrycket ligger still över Sörmland och skrivbordet invaderas av pappershögar gör jag undantag, och SOM jag njuuuter av denna svarta dryck. Ofta bubblar det till och med upp ett litet torettskrik i samband med fikastunden. Och för mig hjälper kaffeslurken. Det känns lättare att jobba undan pappershögarna direkt efter fikat!

Rita Maria (Lissabon) och Alice Andersson (Delsbo) är nya i bandet. Vi arbetar just nu med att repetera och spela in nya demolåtar. Nästa turné med Stockholm Lisboa Project blir i Sverige i maj och i juli/aug. Till hösten förhoppningsvis  turnéer i Portugal, Finland och Tyskland. Vegetarisk lasagne och semlor utgör en stadig grund att stå på inför på tuffa arbetspass. Tack underbara Marit!

I morgon kommer fotografen Björn Olin hit och då ska vi plåta nya affischbilder och till vår hemsida stockholmlisboa.com. Björn och jag känner varandra sedan vi paddlat i samma kajakklubb i Stockholm. Han har fotograferat våra två senaste skivomslag och affischbilder. Här kan ni få smakprov på Björns fotograferingskonst i olika sammanhang: essingen.com

The times they are a changin, sjunger Bob i en av sina mest kända låtar. Just nu tar livet stora kliv för mig, som har sträckt ut ordentligt på högskoleåren och prioriterat yrkesliv under ett antal år. Inom en månad är det i alla fall dags för den kanske största förändringen i livet.

I höstas blev Marit och jag sambos och om allt går väl är det snart dags att hälsa välkommen till en ny person i familjen. Vårt förstfödda barn.

Barnmorskan tror att det är en flicka och än så länge mojjar hon sig i Marits mage. Vissa är tidiga med saker och ting. Men inte jag. ”Late bloomer” och ”slow burner” har ibland känts som passande uttryck.

Det känns fantastiskt roligt och spännande att bli förälder. Jag känner mig redo och avslutar med att citera jazzmusikern och skivproducenten Quincy Jones ”Be prepared” Citatet går att använda inom de flesta områden här i livet. Men inför att bli förälder är det nog omöjligt att förbereda sig för mycket.

Country Pie spelade på det fullsatta Wärdshuset i Malmköping i lördags. Tack Therese Blomberg som filmade en snutt.  Trots överstyrning av ljud och bild tycker jag att känslan går fram. Kvällar som denna gör musikerlivet värt att leva. Kolla in Arnulfs trumsolo, så ska det låta!